Shanghai
Dåså! Då var jag tillbaka igen, cirka exakt en månad efter Shanghai.
Vi begav oss tidigt på morgonen tillsammans med en privatchaufför som skjutsade oss till flygplatsen. Han kände någon som kände någon som kände miss Liu. Han var ingen officiell chaufför så vi var tvungna att betala otroligt diskret så att ingen skulle kunna se att vi betalade honom. Efter en två timmar lång bilfärd kom vi fram till flygplatsen, vi hade redan hunnit måla upp flera skräckscenarion om förseningar, fel flygplats och biljettkrångel, men allt gick ovanligt smidigt; planet lyfte tillochmed tidigare än angett (tips till alla som flyger i Kina… Var där i tid!).
Själva flygningen var som vilken flygning som helst, förutom den väldigt goda maten vi fick på planet. Japp! Mat, som var god, under en flygning på endast två timmar. Tydligen får man nästan alltid mat på plan här, oavsett tid och sträcka.
Vi var de första på plats i Shanghai och spenderade kvällen med att utforska närområdet som förvandlades från storstad till fattig misär på bara några minuter. Jag lyckades även köpa mat på kinesiska och besvara säljtantens frågor om var vi kom ifrån (stolt). När vi sedan sattes oss ner på en liten mur kom ett trevligt par fram och erbjöd mig en liten kartongbit att sitta på… Behöver jag nämna att jag redan gillade Shanghai. Resten av kvällen spenderades i baren, i väntan på fler TTC-människor.
Nästa dag var en enda stor väntan på att alla skulle anlända. Vi åt och drack risvin på vandrahemstrappan tills större delen av vårt gamla gäng anlänt. Vi var över femtio stycken allt som allt! Det var som att komma hem till en enda stor familj. Det var underbart – vad jag saknat dessa underbara personligheter!
Resten av veckan ägnades åt sightseeing och mat… Efter över en månad med enbart förfärligt äcklig skolmat bestående av slafs och kycklingfötter var det helt fantastiskt att kunna vandra runt i de franska kvarteren och mumsa på pasta, pizza och diverse bakverk! Och så kaffet då… Eftersom dagarna bestod att turistande och kvällarna av festande så blev det ganska mycket kaffe.. Det började med en café latte och slutade med dubbel espressos. Något som inte var supersmart eftersom jag sedan hade huvudvärk i en vecka pga. Abstinens.
Det var en helt underbar vecka som jag kommer att komma ihåg under hela mitt liv. Bara glädjen över att återse dessa underbara människor..!
Eftersom jag anlänt tidigare än de andra så var det också jag som lämnade först så sista kvällen blev en riktigt fest som på grund av alltför många gratis tequilashots (Bea’s last night, Bea’s last night! Here have a tequila..!) är lite suddig i kanterna. Fick dock betala ett dyrt pris för detta när själva resdagen spenderades på diverese flygstolar och soffor i ett försök till lite sömn och huvudvärkslindrande. Vem dricker kvällen innan de skall resa och flyga!!! Idiot!
BILDER!!
I'm back!!
Så! Efter femtioelva dagar skall jag försöka blogga lite igen!
Efter bergsbestigningen och Mid-Autumn festival var vi tvungna att arbeta sju dagar i streck! Vi förberedde oss på den värsta arbetsveckan i historien. Men! Så kom den! Den vackra, fina Usagi! Tyfonen som härjade i södra Kina gjorde så att skolan tvingades stänga! Jag och Sara hoppade runt lägenheten och skrek glädjeskrik.
Efter stränga instruktioner från miss Liu stannade vi inne i lägenheten hela dagen i väntan på tyfonen som aldrig kom... Det blåste, och det regnade, men värre än så var det inte. Lite som en stormig höstdag i Sverige. Det regnade dock tillräckligt för att vår skola skulle bli översvämmad så vi fick ytterligare en dag ledigt! Så medan den kinesiska befolkningen stannade hemma och kurade så drog jag och Sara in till stan och shoppade oss fattiga med hjälp av HM och Zara, åt pizza (gudomligt!) och fikade på Starbucks (even better!). Vi hade en västerländsk dag helt enkelt! Underbart!
Sedan var det back to school! Det skulle bli en hyfsat normal arbetsvecka och tack vare exams så fick vi ytterligare en dag ledigt i slutet av veckan, dagen innan vi drog till Shanghai!!!
Mer om det senare...
Äventyr
Vi var alltså lediga på torsdagen och tvingade då upp oss själva gudsfördömt tidigt för att ta bussen tillsammans med Miss Liu till hennes hemstad för att bestiga ett berg med en gigantisk Buddha.
Först var vi dock tvungna att besöka miss Liu gamla skola, men det var ganska trevligt faktiskt, vi träffade hennes gamla rektor som kunde prata engelska vilket var ännu trevligare faktiskt. Det var tydligt att skolan inte var lika rik som vår, men den kändes också betydligt mer avslappnad. Skön känsla liksom.
Efter en lång bussresa och flängande hit och dit kom vi iaf äntligen fram till berget.
Det var en lång och svettig vandring, trots en kortare bussresa eftersom vi var för lata för att gå exakt hela vägen så var det minst sagt tufft. Men! We made it!! Och gud var skönt det var att få röra lite ordentligt på sig!! Helt underbart faktiskt! Det var så skönt att bara strunta i skrikande, galna kineser för att istället bara fokusera på att ta sig framåt – det behövde jag verkligen! Att sedan en grupp hipsterkineser ville ta kort med mig lyfte ju alltid, svettig och dan som man var.
Sedan började nedstigningen… Gick en bit barfota eftersom det tydligen var tradition. Vill inte veta vad jag klev i… Det blev en rejäl skrubb när jag väl kom hem, men det var det värt.
Vaddå strumpbränna?!! (det ser faktiskt värre ut än vad det är )
På kvällen var vi bjudna till amerikanerna för en ”Mexican night”. Fråga mig inte hur de hade fått tag på det, men vi åt i princip tacos (egentligen Burritos, men precis som svenska tacos) med alla tillbehören plus en smuldegsfrukthistoria till efterrätt. Yummy yummy yummy I’ve got love in my tummy..!
AAAH! SÅ! GOTT!
Vi var dock helt slut efter berget och allt så vi tänkte avsluta kvällen relativt tidigt, men vi var nog inte hemma förrän tolv-snåret, dels pga. Trevligt sällskap och dels pga. Transportsystemet här suger!
Mid Autumn Festival
I onsdags var det början på Mid Autumn festival. En högtid i Kina när man tänder lyktor, äter månkakor och tittar på månen… Typ. Man får även tre dagar ledigt vilket såklart är det bästa!
Så efter att vi skickat hem eleverna (som alla bor på skolan om jag inte nämnt det innan) gick vi hem till vår lägenhet för att servera miss Liu och hennes dotter äggmackor. De hade aldrig haft det förut och ville väldigt gärna testa. Tim kom efter ett tag för att leverara tre paket bacon… (Det skulle egentligen varit baconmackor, men han kom försent).
Efter denna festmåltid begav vi oss återigen till skolan där de hade personalfest med anledning av the Moon festival. Det var massgrillning på hög nivå och jag blev direkt inslängd i en tävling där det gällde att dricka upp sin massiva öl först. Jag tävlade mot alla andra gigantiska idrottslärare plus rektorn… Behöver jag säga att jag förlorade. Men fick dra en lott från ett lotteri och vann då 50 yuan vilket var trevligt!
Efter detta var det karaoke och en av engelsklärarna dedikerade en smäktande, översatt engelsk ballad till mig och Sara.
Efter detta blev jag och Tim återigen inslängda i en random tävling som gick ut på att han skulle dricka ett glas öl, sedan bära mig till andra sidan av skolgården där vi skulle smälla en ballong utan att använda händerna för att sedan bära mig tillbaka till andra sidan. Och eftersom vi aldrig får reglerna förklarade för oss så förlorade vi #bitter. Men vann 20 yuan så det var ju trevligt!
På det hela en trevlig kväll. Kul att se lärarna bli lite fulla och släppa loss… Man kände sig lite mer som en i gänget…
En lördag
Förra lördagskvällen fick vi igen ett sms som undrade om vi ville följa med och grilla klockan åtta(!) på morgonen, på söndagen och det ville vi ju såklart.
Vi åkte till en marknad för att möta upp lite folk och blev sedan körda till en stor sjö i en ännu större park. Det blev mer en picknick än en grillning, det var ingen grillning alls faktiskt, men vi fick pastasallad med ost och majonnäs som Tim hade gjort så vi var sjukt nöjda ändå. ”The Director” på universitetet hade tagit med sig en flaska vin för att ”cheer us up” som hon sa. Har aldrig druckit vin så tidigt på morgonen, men någon gång skall ju vara den första. Kan även tillägga att de hade barn med sig och att ett av dem fick dricka ett helt dricksglas med vin…
Efter detta ville kineserna sjunga så vi åkte till KTV (Karaoke), mitt på dagen för att sjunga smäktande kinesiska ballader och Taylor Swift i tre timmar… Det var roligt första timmen, sedan kom huvudvärken… Nej, men det var faktiskt roligt, här blev vi bjudna på söta popcorn (ännu värre än i England), moon cakes och öl…
När vi inte orkade sjunga en enda låt till åkte vi till killarnas universitet där vi fick observera militärövningar och titta på Labyrinth (film med David Bowie).
När hunger tog överhanden vandrade jag, Sara och Tim till ett nyöppnat shoppingcentrum för att äta Thaimat och köpa bröd och bacon. Återigen blev vi bjudna på hela kalaset… Har hyfsat dåligt samvete över det.
Det var den officiella öppningsdagen så det var en jättestor scen med sång och dans och mycket folk överallt vilket var lite kul – LIV!
Nu är det såhär att vi hela tiden får höra att vi bor vid Songshan lake, och mycket riktigt bor vi precis vid en sjö, så när vi bestämde oss för att gå runt sjön som låg vid gallerian tyckte vi att det var ett himla smart val eftersom vi förr eller senare skulle komma till vår lägenhet. Problemet var att det inte var rätt sjö!!! Tydligen så är Songshan lake inte en sjö utan ett område med många sjöar… Trött man blir!
Så efter att ha gått i mer än en timma bestämde vi oss för att leta oss upp mot en väg, lägligt nog började det även spöregna. Vi hittade iaf en vakt som inte kunde engelska, men som fattade att vi var helt vilse så han ringde en privatchaufför till oss… Vi hade hoppats på taxi… Hela kalaset kostade oss 50 svenska kronor var så jag tror nog att vi överlever.
Bildbomb..!
Medan jag väntar på att tyfonen skall komma så tänkte jag dela med mig av en blandad bildkompott från Beijing...
Såhär såg det ut i närmsta galleria. Massor med kärleksbrev och annat.
Min bästa rumskamrat Sophie, underbara Agnes och sötaste Christoffer
Rikshaw utanför Sommarpalatset
Världens längsta korridor, eller något sådant, Sommarpalatset
Skulle gissa på att det finns cirka tusen bilder till, men de kan vi vänta med...
Att besegra kinesiska muren var sjukt roligt, och svettigt.. Har aldrig varit så svettig i hela mitt liv... Attans att man inte är kille och kan skippa tröjan!
Ett social life! OMG!
Kommer ni ihåg det där ”Temporary rescidence permit” jag pratade om? Tydligen var vi tvungna att göra en hälsokontroll för att få det (egentligen inte, ingen annan har behövt göra det, men eftersom vår skola är knäpp så…). Vi åkte in till sjukhuset i torsdags. Om sjukhuset i Beijng var modernt så var detta en aning mer… Rustikt... Det kröp ödlor på väggarna och taket var gjort av plast.
MEN vi när vi satt och fyllde i våra papper så kommer två andra västerlänningar in! Har aldrig varit så lycklig! Efter att under två veckor varit de enda utlänningarna här så var det faktiskt riktigt trevligt att stöta på dessa två amerikaner! Och desperat och töntig som man är attackerade vi i princip de stackarna och bytte snabbt telefonnummer.
Själva sjukhusvistelsen var förresten hyfsat trevlig. Sara svimmade och vi både lyckades kissa på våra egna händer i ett land där de varken har papper eller tvål på toaletterna.
På fredagen fick jag ett sms om att amerikanerna kunde hämta upp oss och ta med oss ut till verkliga livet. Aldrig har vi varit så lyckliga (för andra gången)! Vi blev upphämtade av Tim från Kanada och andra kinesiska lärare som jobbar på samma universitet som Tim och de andra amerikanska killarna. De skjutsade oss till en riktigt fin restaurang där en nyrik, kinesisk businessman väntade på att få visa upp sina pengar.
Vi satt i ett privat rum och blev bjudna på all mat. Det var även hur underbart som helst att kunna kommunicera med människor utan att behöva tänka på vad man säger och hur man formulerar sig.
Efter restaurangen blev skjutsade till en exklusiv klubb där vi fick sitta i V.I.P – området. Mr. Fan, som den rika kinesen heter, öppnade upp sin plånbok och slängde upp cirka tusen 100-lappar – vilken syn. Vi blev sedan bjudna på flera flaskor whiskey (som de blandar ut), öl och vin (Jacob’s Creek, det roliga var att det var Jacob’s Creek som var det dyraste och finaste de hade). Vi hade även personliga servetriser som såg till att våra glas var fyllda och att vi hade snacks och frukt på bordet.
Under kvällen spelade vi ett kinesiskt tärningsspel (samma som de spelar i Pirates of the Caribbean), dansade och konverserade. Vi tittade även på en hel del professionell dans och sång som framfördes under kvällen. Fick frågan om Mr. Fan var ”my husband” – jag tog det som en komplimang.
Runt klockan fyra blev vi hemskjutsade och fick direktöversatta sms från Mr. Fan (han kunde ingen engelska) resten av morgonen. En riktigt rolig och intressant kväll!
Det Gyllene M:et
Jag och Sara är ganska isolerade här vid Songshan lake. Så förra veckan bestämde vi oss för att ge oss ut på äventyr och försöka ta oss in till närmaste centrum… Jag säger centrum, men det var det inte…
Hursomhelst så begav vi oss av mitt på dagen i stekande solsken för att leta upp busstationen och efter en hel del virr hittade vi den äntligen. Problemet var bara att bussarna vägrade att stanna för oss – ett återkommande problem även när det kommer till taxichaufförer. Eftersom de inte kan engelska och för att de av någon konstig anledning är lite rädda för oss (Jag skojar inte, mannen som skulle installera vårt internet var så nervös att hans händer darrade)så kör de på stilen tuta och ignorera.
Det hela ledde i alla fall till att vi istället valde att gå åt samma håll som bussarna för att försöka hitta något tecken av liv. Vi virrade runt i ca 2 timmar innan vi äntligen såg det, det fantastiska gyllene M:et som lyser upp allas vår värld – McDonalds.
Efter att ha släpat oss fram under den brännande solen var det som att se paradiset.
Naturligtvis fick vi även gå tillbaka, men vi lyckades hitta bacon så vi kom överens om att det var värt det. Att random personer på mopeder stirrar så mycket att de håller på att krocka var ju också en intressant syn. Man kan räkna sekunder från att de passerar till att de vänder på huvudet och tittar bakåt – 3,2,1…
Happy Teacher's Day
Här i Kina så har de något de kallar för Teacher's Day. En dag då man helt enkelt firar lärare - en mycket bra idé som jag tycker att vi genast borde införa i Sverige.
Alla barnen går runt och säger Happy Teacher's day och ger en saker. Än så länge har jag fått en stor pärla, en apelsin och choklad.
Men det bästa är att vi får en bonus på 700 yuan (typ halva vår lön här)! Vilket är supertrevligt, speciellt när vi bara har jobbat här en vecka. Vi blev också bjudna på midag tillsammans med de andra 300 lärarna här. Vi satt runt sådana dära runda bord med en skiva i mitten som man kan snurra på.
Det var intressant att se hur viktigt det är med skålar här. Vi var tvungna att gå runt i lokalen och skåla med vissa människor och när glasen träffar varandra så måste personen med lägre status skåla "lägre" än den andra personen. Detta ledde till några komiska inslag då jag och Sara antog att vi hade lägre status eftersom vi var nyanställda och inte kan kinesiska medan kineserna tydligen tyckte tvärtom.
Miss Liu, även hon nyanställd engelskalärare (som dock inte kan särskilt mycket engelska) var den äldsta vid vårt bord så det var tydligen hennes uppgift att fylla på allas glas, eller iaf se till att alla hade något att dricka. Vi fick in vin till vårt bord och jag blev ganska glad, tills miss Liu blandade ut hela flaskan med 7Up - en intressant, men faktiskt ganska god "cocktail". Tydligen är de flesta vin i Kina riktigt äckliga om man inte blandar ut dem. Det var även ganska tydligt att de ville se hur mycket vi pallade dricka - men som jag skrev till Jessica, ingen kan bräcka en svensk viking. "Ooh! You drink like a man."
Vissa av de yngre lärarna följde sedan med oss hem för att se till att vi var säkra... och för att hjälpa oss med vårt internet. WiFi:n ville dock inte fungera så miss Liu fick ringa ett samtal där personerna ifråga sa att de skulle komma mellan kl tio och klockan två vilket innebar att jag och Sara fick spendera hela lördagen i vår lägenhet (de kom kl tre), men det var värt det för nu har vi iaf WiFi!!! Pust! Plötsligt känns livet dubbelt så lätt!
Polisen kommer!
I Kina måste man har ett temporary rescidence permit för att lagligen kunna bo här. Detta skall skolan hjälpa till med inom de första 48 timmarna... Detta har vi påpekat gång på gång för engelskalärarna här (eftersom de inte kan engelska så tog det ett bra tag innan det fattade att det var sjukt viktigt för oss) men allt de sa var att "Ni behöver inte oroa er, vi har "good relationship" med polisen.. Okeeeej... Kändes tryggt.
Men, så, i fredags kom cirka sex poliskonstaplar till vårt kontor tillsammans med vår rektor (som inte heller kan någon engelska) och pratade kinesiska i ca 30 minuter medan jag och Sara satt och log och kändes oss ganska utanför. När polisen gick fick vi summeringen: Ni måste ha på er täckande kläder och inte gå ut efter kl tio på kvällen. You are very beautiful - must wear clothes...
När vi trodde att polisen var här för att reda ut the permit så var de egentligen bara här för att se till att vi skall vara säkra... Vilket i och för sig är en vänlig tanke, men inte riktigt vad vi var ute efter... Snällt av polisen att skicka sex konstaplar för att reda ut detta.
Åh Kina..!
Donguan!
Tågresan till Dongguan tog 22 timmar och var faktiskt en ganska rolig och häftig upplevelse! Jag och min blivande rumskompis delade hytt med 6 kinesiska män som harklade, spottade och hade sig (dock i en liten spottkopp). En annan i mitt sällskap delade med en familj med småbarn och eftersom barn i Kina inte har blöja så kan ni ju bara gissa vad som hände... Japp! Ungen kissade all over the place! Det kom kiss på hennes tygresväska vilket måste ha varit fullkomligt underbart. Hon berättade även att ungen hade kissat över sin pappas knä och att han bara hade skrattat och låtit det torka...
Men min resa var bra iaf! Sara, min rumskompis kommer från Surrey i England är supertrevlig. Hon är den enda här som jag kan kommunicera med just nu så min engelska kommer förmodligen vara toppen efter den här resan! Svenskan däremot... Får väl erkänna att jag saknar svenskan ibland.
Jag har nu arbetat som lärare i en hel vecka... Wow! Jag har 20 klasser med 50 galna sjuåringar i varje! Herregud alltså! Min röst är helt slut efter att försökt hålla reda på alla ungarna... Kan inte säga att det hjälper när även engelskalärarna inte kan engelska...
Veckan har varit lite katastrofig, men idag har gått ovanligt bra :). Det är även teacher's day idag så skolan bjuder alla 300 lärarna på middag. Det skall nog bli trevligt. 300 personer som enbart säger, Hello, nice to meet you, you are very beautiful... Jag kommer aldrig kunna komma tillbaka till Sverige - jag kommer bara gå runt och undra varför folk inte säger till mig att jag är vacker hela tiden. Ganska kul när man kommer efter sin sista lektion trött, täckt av kritdamm, svettig och dan och folk bara: Oh! You are very beautiful! Jaja..
Hoppas att ni har det bra där hemma! Saknar er!
Puss
Dongguan
Hejsan! Jag skall snart bli bättre på att blogga, men tänkte bara slänga ut att jag åker till Dongguan som ligger i Guangdong imorgon! (tågresa på 27 timmar - yay!) Internet och liknande kommer nog att saknas några dagar, bara så att man vet :)
Fortfarande sjuk i Beijing...
Har precis avslutat min första vecka som engelsklärare (teacher practice) och fick högsta betyg från min tutor, vilken känns bra. Ännu bättre var alla eleverna som tyckte att man var himla bra och som frågade efter ens mailadress eftersom de skulle sakna en så mycket! :) Jag gillar verkligen att undervisa - man får så mycket tillbaka!
Efter avslutad antibiotikakur och dagligt intag av brun sörja är jag tyvärr fortfarande sjuk i Beijing. Jag tror jag blir galen!! Det kanske är för att jag inte har haft någon chans att vila. Det har varit stress med assignments och lesson plans, sena kvällar och tidiga mornar... Men man tycker ju ändå att anibiotikan borde hjälpt... Suck.
Inte superkul när alla skall gå ut och fira att den tuffaste veckan är slut och jag sitter på mitt rum och tycker synd om mig själv.. (Har jag nämnt att jag varken kan smaka eller lukta någonting..? Jag kan inte ens äta choklad! Eller annat gott för att trösta mig själv...)
Nä! Nu gaskar jag upp mig och går för att snyta ut hjärnan!
.
En bild lyckades jag få upp innan datorn hängde sig... Det här är från olympic park (Efter att ha klättrat upp för kinsesiska muren..). Jag och en kille vid namn Oskar (Oscar?) har paraply för att skydda oss från solen - doing it the chinese way!
Det var förresten här som en grupp på fyra kineser ville ta kort med enbart mig. När alla hade fått varsitt kort ville den första killen (som inte var ful) ta ett till kort när vi två höll varandra i hand så att det skulle se ut som om vi var ihop... Jag kan bara föreställa mig hur han kommer hem till sin hemstad och visar bilden med den där västerländska tjejen han hade ihop det med i Beijing... Det där levde jag på resten av dagen ;).
Varje gång man rör sig utanför universitetsområdet är det minst en kines som vill ta kort med oss. Ganska komiskt tycker jag. :)
Sjuk i Beijing
Jaha! Då har man fått uppleva insidan av ett lasarett i Beijing också. Efter två dagar med feber och halsont åkte jag in till sjukhuset tillsammans med en kinesisk tjej som heter Karina. Hon var jättegullig och hjälpte mig med allting.
Jag hade tydligen ett högt värde av vita blodceller och någonting annat som jag inte kommer ihåg vad det heter. Det resulterade iaf i en kur antibiotika och en flaska med någon mörk vätska som skall hjälpa min hosta; jag hoppas på det bästa! ;)
Imorgon skall vi börja vår teacher practice, just nu har jag inte mycket till röst, det får väl bli engelskundervisning på teckenspråk..
Har inte varit särskilt aktiv här, men skall försöka att ladda upp lite fler bilder. Mitt internet är väldigt långsamt och att ladda upp bilder tar ca 148 år.
